Jag kan inte sluta tänka på den Käärijä-gröna mjukisormen

“Det är människor som byggt murarna som särskiljer romer från andra människor i Slovakien. Det är också människor som har makt att riva ner dem. Även om vi i Finland inte har fysiska murar, så har vi osynliga sådana. Dessa har vi alla ett ansvar att riva ner för att framtidens femåringar ska kunna känna framtidstro. Var de än bor”, skiver Carolin Ahlvik-Harju.

Den hängde högt uppe på en rappad stenvägg över en metallställning av något slag. Kanske hade ett barn kastat den dit utan att riktigt träffa, eller så hade någon placerat den där lite nonchalant. Hur som helst såg den alldeles malplacerad ut där den hängde, den Käärijä-gröna mjukisormen med ursprung i Ikea, men med hemvist på ett daghem för romska barn i Slovakien.

Det är en samtidigt hoppingivande och svårsmält insikt att min egen femåring leker med en exakt likadan mjukisorm som femåringar på andra sidan jorden. Att de skrattar åt liknande saker, drömmer om liknande saker, känner trygghet av liknande saker.

Hoppingivande, eftersom det påminner om att barn är barn var de än finns och under vilka omständigheter de än lever. Svårsmält, eftersom alla barn inte lever under omständigheter som tillåter dem att skratta, drömma och känna trygghet. För många romska barn är Slovakien en sådan plats.

I Slovakien bor det 400-600 000 romer, vilket är nästan 10% av befolkningen. 87% av dem lever under fattigdomsgränsen. Många av dem lever i något av de 1043 getton eller bosättningar ämnade enbart för romer. 65% av de romska barn som faktiskt går i skola – många gör det inte – går i segregerade skolor eller i skolor för personer med kognitiv funktionsnedsättning. Statistiken är sorglig.

Men ännu sorgligare än statistiken är faktiskt verkligheten.

För i verkligheten bor inte romerna bara i bosättningar. De bor i slumområden var tillgången till rent vatten och el är ytterst begränsad. En del bor i fallfärdiga hus, medan andra har byggt små skjul av avdankade plåttak. Tillgången till mat och kläder är begränsad. Så begränsad att romska föräldrar inte täcks skicka sina barn till dagis eller skola, eftersom de varken har hela kläder eller råd med lunch. Mellan slummen och de städade trädgårdarna var vita slovaker bor finns ofta en mur, och det är under dessa omständigheter som romska barn växer upp år 2023 i ett EU-land.

Plötsligt minns jag åter den Käärijä-gröna mjukisormen.

Platsen där den hängde var ett av de daghem som Frälsningsarmén driver i Slovakien, var man aktivt jobbar mot diskriminering och segregering av romer. Vid daghemmen får barnen duscha, hela kläder och mat. De får omfamnas av småbarnspedagoger som ser på dem med ömhet och de får erfara hur det känns att inte bli spottad på. De får sjunga, rita, leka och vila i sköna sängar. För en stund får de omständigheter som tillåter dem att drömma lite. Kanske kommer detta att göra hela skillnaden.

Frälsningsarméns arbete med romska barn har gått från att fokusera på femåringar till att riktas allt mer mot treåringar. Att man gjort så handlar inte om att man tycker att alla treåringar borde gå i dagis, men för att deras erfarenhet är att femåriga romska barn redan tappat sin tro på framtiden. Treåringar kan man ännu jobba med.

Min resa till Slovakien handlade om att bekanta mig med hur arbetet med och för romer ser ut i olika europeiska länder. Det var många intressanta diskussioner kring anti-ziganism, anti-rasism-planer och anti-diskrimineringsprogram.

Men det jag inte kan sluta tänka på är den Käärijä-gröna mjukisormen. Den som också mitt eget barn har. Den som omfamnar och tröstar och är en stor källa till glädje. Den som låter mig veta att i en annan tid och på en annan plats kunde mina barn ha levt under omständigheter som dödar drömmar.

Det är människor som byggt murarna som särskiljer romer från andra människor i Slovakien. Det är också människor som har makt att riva ner dem. Även om vi i Finland inte har fysiska murar, så har vi osynliga sådana. Dessa har vi alla ett ansvar att riva ner för att framtidens femåringar ska kunna känna framtidstro. Var de än bor.

Carolin Ahlvik-Harju är projektledare för projektet Romportens Sysselsättningslabb. Projektet stödjer och stärkar den långsiktiga sysselsättningsförmågan, jämlikheten och inkluderingen av invandrarromer i Jakobstad. Bloggtexten publicerades i Österbottens Tidning den 31.5.2023.