Mitt Finland godkänner inte rasism i någon form

I min nuvarande vardag är jag själv i en privilegierad position på många sätt. Jag är mainstream då det gäller etniskt ursprung, hudfärg, medborgarskap, kultur, modersmål och religion.  I mitt liv har det funnits skeden då detta inte har varit fallet. Det har varit lärorikt att bo i ett samhälle där det visade sig att normerna inte tjänade mig. Jag har upplevt utanförskap, känslan av att vara annorlunda och sämre än den dominerande sociala gruppen. Upplevelsen har också gjort ont. Det är värt att notera att den inte hade behövt göra ont, skriver Diakonissanstaltens ledare för den allmännyttiga verksamheten Maija Hyle.

Diakonissanstaltens ledare för den allmännyttiga verksamheten Maija Hyle.

Glåpord har kastats i ansiktet på mig och man har tafsat på mig, vilket uppgetts ha skett oavsiktligt på grund av folkmassor. I dessa stunder hade jag önskat att någon förbipasserande eller någon medpassagerare i metron skulle ha försvarat mig.  Rasistiskt bemötande lämnar sina spår i såväl minnet som känslorna. En känsla av att inte vara likvärdig som gav mig rysningar. En hatkänsla so flammar upp när du redan är spänd i väntan på glåpord, och sedan hör du dem bakom ryggen. Och jag ger tillbaka med väl inövad oförskämdheter. Det är anmärkningsvärt att könet också har varit en bidragande faktor i mina situationer, men jag har blivit ett dubbelt lättare offer främst på grund av att jag har en annan hudfärg och därför stått ut från massan.

Rasism är rasism

Det har varit sorgligt att lyssna på diskussionen om rasism under de senaste månaderna. Det känns trist att man i Finland talar så kallt om mångfalden bland våra medborgare. Jag är också förvånad över att man i ett land som gått igenom många typer av förtryck, kämpat för sin existens och förlitat sig på andra länders hjälp glömmer historien och förenklar sanningen.

Rasism innebär att en människogrupp utifrån exempelvis etniskt ursprung, hudfärg, medborgarskap, kultur, modersmål eller religion bedöms vara mindre värd än de övriga människogrupperna. Alla är lika värdefulla, och då finns det inget utrymme för någon form av rasism eller differentiering i tal eller handlingar. Rasism är rasism, ingen förled kan göra den godtagbar.

Den så kallade dominerande sociala gruppen, dvs. finländare som jag, måste visa vårt stöd för minoriteter. Vi måste försvara. Vi måste dela korrekt information – och inte fastna i stereotypier eller rykten. Vi måste också ha modet att ingripa i situationer, även om det känns oangenämt. Den som blir utsatt för rasistiska glåpord kan inte välja om hen stannar eller inte stannar i situationen. Vi, som utomstående, kan göra ett val. Låt oss göra det rätt.

Jag hör allt oftare hur det på gatorna lättvindigt hojtas rasistiska kommentarer och hur hjulen på invandrarfamiljers barnvagnar sparkas av förbipasserande. Dagens atmosfär har delvis urholkats, styrkt av exempel. När beslutsfattare använder olämpligt språk börjar också andra göra det.

Detta är inte mitt Finland.

Mångfald hör till realiteterna och vardagen. Den är rikedom.  Det är också sant att mångfald blir en utmaning för konventionella handlingsmodeller och ändrar vårt samhälle, och i varje kultur finns det människor som inte alltid beter sig korrekt mot andra. Oavsett om det är finländare eller någon som kommit hit från ett annat ställe. En enskild individs dåliga beteende rättfärdigar dock aldrig rasism eller stigmatisering av en hel kultur.

Handlingar och ord  – båda behövs

Diakonissanstaltens arbete grundar sig på människovärde, kärlek till nästan och ansvarsfullhet. Vi anser att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Vi ställer upp där nöden och skammen är som störst och där upplevelsen av människovärdet vacklar.

Det är självklart för oss att alla är likställda, och det är inte en åsiktsfråga. I vårt arbete bygger vi upp ett Finland där alla är likställda.

Vi ställer upp för exempelvis papperslösa invandrare i en svår situation och stöder dem i invecklade, administrativa processer, vi har kamratgrupper för mödrar som flytt kriget i Ukraina, vi söker finländska fadderfamiljer för unga personer som varit minderåriga då de kommit till landet och ordnar vardagsrumsaktiviteter för dem. Vi stöder de östeuropeiska romerna, unga personer som står utanför arbete och utbildning, vi hjälper missbrukare som lever på gatorna och ordnar många typer av medborgaraktiviteter. Vi vill medverka till att var och en blir sedd och hörd i Finland samt upplever att hen är en värdefull och viktig medlem i gemenskapen.

Men det räcker inte med handlingar, utan just nu är det extremt viktigt att också påverka strukturerna och beslutsprocessen i samhället. Därför bedriver vi ett systematiskt och planmässigt påverkansarbete gällande teman som dyker upp i vårt dagliga arbete, oavsett om det är fråga om invandringspolitik eller missbrukspolitik. Vi tar ställning och är ibland av annan åsikt, men hela vårt påverkansarbete grundar sig på öppen dialog med beslutsfattarna.

Från dialog till försoning

Vi arbetar för att alla ska ha ett människovärdigt liv. Ock att det också känns så. Upplevelsen av människovärdighet skapas genom människokontakter eller brist på dessa.

Dialog är ett mycket kraftfullt verktyg för att behandla alla aspekter, också för att höra olika röster. Dialog är framför allt gemensamt tänkande. Den löser dock inte konflikter och söker inte heller lösningar. I dessa situationer behövs verktyg för försoning (på finska).

Också vår president sade följande tisdagen 22.8.2023: “Att ändra en annans åsikt behöver inte alltid vara målet. Att förstå är inte det samma som att godkänna. Vi måste visa, i ord och handling, varför andra borde se vissa saker på ett annat sätt. Ibland är det lika viktigt att respektfullt erkänna meningsskiljaktigheter och försöka se bortom dem till andra, möjligen förenande frågor.”

Det är viktigt att vi för en dialog och lyssnar på varandra, men nu tror jag att vi också behöver en aktiv försoning.