Vi måste välkomna dem ur skamvrån

”Vi måste byta ut misstro mot nyfikenhet. Vi måste lära oss om deras bakgrund, deras kultur och deras livsberättelser. Vi måste bemöta romer på ett sätt som får dem att sträcka på sig”, skriver Carolin Ahlvik-Harju i sin blogg.

I morgon, 8.4., firar världens romer sin nationaldag. På många håll innebär det fest i stora mått. Människor kommer samman i stora massor. Det spelas musik, det dansas, det kokas och det bakas. Människor dammar av sina folkdräkter och sätter blommor i håret. Det är lättsamt, uppspelt och glädjefyllt.

Den romska nationaldagen är en dag att uppmärksamma historiskt, politiskt och kulturellt viktiga romer som Katarina Taikon, som var frontfigur för den romska medborgarrättsrörelsen i Sverige, men också skådespelare och författare till barnböckerna om Katitzi. Eller Gina Ranjičić från Serbien, som sägs vara den första romen att på 1800-talet publicera poesi på det romska språket. Eller Luminiţa Cioabă – den rumänska författaren och poeten vars berättelser har översatts till många språk. Dessa, och många andra, är för romerna en stor källa till stolthet.

Men liksom många andras nationaldagar, innebär den romska nationaldagen inte bara fest. Kanske inte ens främst fest. I stället påminns man om den smärtsamma historia som romerna bär med sig i sina kroppar, i sin musik, i sina berättelser.

8.4 är en påminnelse om Porjamos – folkmordet på romerna under andra världskriget då upp till 500 000 romer dog i koncentrationslägren, eller till följd av svält och sjukdom. Ett folkmord som inte ens erkänts förrän på 1980-talet, och som fortfarande bara omnämns i bisatser då man talar om förintelsen, trots att den i vissa länder (t.ex. Holland) utrotade romerna helt.

8.4 är en påminnelse om att sterilisering av romer varit en legitim praxis i både Sverige och Finland ända fram till 1970-talet, som en åtgärd för att hindra att icke önskvärda individer skulle födas. I medicinska arkiv talas det om tattarnas lösaktiga leverne och utmärkande själsegenskaper. Det talas om renodlade tattartyper och tattarsläkter. Den tidigare nämnda stoltheten är lika bortblåst som glädjen.

Sedan dess har många romska aktivister gått upp till kamp mot den utbredda diskrimineringen. Program för romsk politik har skrivits (i Finland kom det senaste ut i februari). EU-direktiv har formulerats och arbetsgrupper har tillsatts för att motarbeta den onda cykeln av fattigdom, segregering, våld och exkludering som världens romer lever i.

Trots det, bemöts romska barn i Finland fortfarande med våld och rasism i sin vardag. Romska barn kallas fortfarande för tjuvar. Allt fler romer väljer att studera, men många av dem har svårt att hitta praktikplatser. Många företag uppger att de minst av allt vill anställa just romer.

En av de svåraste sakerna med att arbeta på Romporten har för mig varit att lära mig om – och acceptera – den skam som ofta följer med den romska identitetsmarkören. Många romer firar nationaldagen, men de flesta romer jag känner gör det inte. De vill helst inte ens prata om att de är romer. Och det gör mig så ledsen. Ingen enda ska behöva stå i skamvrån på grund av sin etnicitet.

Det är vi som inte är romer som genom historien har tvingat romerna i skamvrån. Det är också vi som måste välkomna dem ut därifrån. Gästfrihet och välkomnande är en viktig nyckel till allt antirasistiskt arbete. Det är våra fördomar, vår diskriminering och vår antiziganism som hör hemma i skamvrån – inte romerna. Vi måste byta ut misstro mot nyfikenhet. Vi måste lära oss om deras bakgrund, deras kultur och deras livsberättelser. Vi måste bemöta romer på ett sätt som får dem att sträcka på sig.

På romernas nationaldag kommer staden Jakobstad att flagga med den romska flaggan utanför stadshuset. Promenera, cykla eller kör förbi. Titta på den – tänk på dem. Fundera vad du kan göra för att välkomna romerna ur skamvrån.

Carolin Ahlvik-Harju är projektledare för projektet Romportens Sysselsättningslabb. Projektet stödjer och stärkar den långsiktiga sysselsättningsförmågan, jämlikheten och inkluderingen av invandrarromer i Jakobstad. Bloggtexten publicerades i Österbottens Tidning den 7.4.2023.